En berättelse ifrån Puh´s familj

Uppdaterat 27 juni 2011

Puh är en Lundehund som idag äter våran mat, han matte har skickat in en berättelse till oss. Bara att läsa och njuta.

flying_puh 

Puh eller Tack och lov för hårfärgningsmedel.

För drygt tre år sedan var det dags att köpa en ny Lundehund. Efter lite letande hittade jag en hanvalp som fick jag lov att komma och titta på. Det var en valp i Norge. Valpen fanns närmare bestämt i Vormsund på kennel Skreppeng. Egentligen är det ganska onödigt att åka och titta på valpar. De är ju alltid charmiga och söta. En av valparna hade uppfödarna funderat ut skulle passa mig. Skreppeng´s Ole Brumm. När han var åtta veckor åkte jag och en kompis tillbaka och hämtade hem honom.

Första tiden med Puh var okomplicerad. Han sov snällt på nätterna, åt sin mat med god aptit och blev rumsren fort. Jag hade fortfarande inte insett att hårfärgningsmedel ingick i det man behöver för att ha en Puh. För att färga honom? Nej. För att dölja alla gråa hår man får.

På sommaren 2003 var vi med på en babyagilitykurs. Där fick vi lära oss grunder för agilityträning. Inga hinder i egentlig mening. Puh sprang mellan hinderstöd till en skål med godis, han sprang genom pappkartonger, han trampade på lock och lärde sig att följa min hand. Han var helt klart an av de bästa i gruppen. Jag var imponerad och det var instruktören med.

På vintern 2003 lärde sig Puh att puha sig. Det går i korthet ut på att hålla sig på lämpligt, i hans ögon, avstånd när matte eller husse vill något. Om Puh märkte att det var något på gång höll han sig undan. Det var säkert något roligt som han skulle gå mista om om han kom till oss. Det bästa exemplet är när vi hade ett gäng här för att göra julgodis. Vi har som tradition att samlas här och göra knäck, kola, marsipangodis, brända mandlar och annat smått och gott. Godiset sätts ut på trappan för att svalna. Vårt hus har två ingångar. Frampå kvällen ville Puh gå ut. Instruktören från babyagilitykursen var hjälpsam och släppte ut honom. Genom dörren där godiset inte var. Hon höll koll så att han inte skulle smita runt och hitta det. När hon skulle ropa in honom insåg han att han höll på att gå miste om något – han höll sig på behörigt avstånd. Eftersom vi inte äger en håv fick vi sätta ut Puh vakt. En annan godistillverkare erbjöd sig frivilligt att spana på Puh medan hon rökte. Det var 15 minusgrader, det bekom inte Puh men vakten frös. Hon fick stå i vårt badrum med fönstret öppet i 45 minuter innan Puh hade bestämt sig för att komma in. Tack och lov för hårfärgningsmedel!

På våren började vi nybörjarkurs i agility. Det var intressant. Puh kom ihåg övningarna från förra sommaren och i början av kursen var han klassens klart lysande stjärna. När övningarna blev svårare började han, ja just det puha sig. Han gick ett par meter bort och satte sig för att spana in vad de andra gjorde och gick inte att få tag i. När han fattat vad det hela gick ut på gjorde han det av hjärtans lust och ville inte sluta. Ett fint exempel är när vi började träna däcket. Vi hade ett mopedhjul som en person höll i. En medhjälpare höll i Puh som skulle skutta igenom och få en godis av mig. När han väl fattat det hoppade han fram och tillbaka hur många gånger som helst, ingen annan kunde träna däcket för jag fick inte tag i honom och så fort däcket hamnade i läge sprang han dit igen. Vi fick bryta däckträningen och låsa in hjulet. Den stackars instruktören hade ingen kurs den hösten. Puh kunde ju dyka upp på fortsättningskursen. Tack och lov för hårfärgningsmedel!

Jag fortsatte träningen på egen hand men fick akta mig noga för att göra samma övning mer än två gånger. Då hakade han liksom upp sig och höll på med den själv. Praktiskt på ett sätt med man kommer ju inte vidare. Det hindret vi hade tränat på sist var givna favoriten. Det han tyckte var svårast var säcken så den var jag tvungen att träna mer. När vi var på vår första träningstävling diskade vi oss på det hindret. Han vände och sprang igenom en gång till när han kommit ut. Som tur var fick vi göra klart banan. Jag tror han kutade tillbaka till säcken tre gånget till innan vi var i mål. Tack och lov för hårfärgningsmedel!

En av mina tåligaste kompisar tränade med oss hela sommaren och hösten och rätt som det var hade han fattat vad jag gjorde på banan. Det var meningen att han skulle ta hindren i den ordningen och inte göra en egen bana av tunnlar och hopp. Nu har vi tävlat flera gånger med ett för oss bra resultat. Han river ibland och vi har svårt att hinna runt på tillåten tid men både vi och publiken har kul. Vi har till och med blivit en speakers favorit så när vi ska in ropar han ut det massor av gånger och han berättar om Puh och Lundehundar. Ganska många kommer fram efter målgång och vill prata med mig och gulla med Puh. Hade det varit tvärt om hade nog jag behövt ännu mer hårfärgningsmedel!

Med båda mina andra Lundehundar har jag tränat blodspår. Ronja blev rasens första viltspårschampion i Sverige och Birk var två tredjedelschampion när han flyttade till min pappa och träningen kom av sig. Det här skulle nog gå enkelt med Puh. Trodde jag. Han tyckte det var jätteskumt. Han gick några steg sedan försökte han rusa hem. Efter ett par försök vågade han smyga sig ut på spåret. Då märkte han att jag följde efter. Då bar det av hemåt igen. Av en bekant fick jag tipset att lägga köttbullar i spåret. Då gick det lite bättre. Han smög i snigelfart framåt och mumsade i sig köttbullebitar. Tack och lov för Mamma Scan. När Puh kom fram till spårslutet upptäckte han något fasansfullt. Där hade ett rådjur glömt sitt ben. Hemåt i ilfart! Nu började jag fundera på om det här verkligen skulle fungera, någonsin. Det är tur man har kamrater som stöttar en när det känns motigt. De berättade om alla omöjliga hundar de hört talas om och haft själva, jämfört med dem var Puh enkel. Sagt och gjort. Vi fortsatte träna. Rätt var det var kunde jag strunta i köttbullarna och jag höll på att trilla i ett dike när jag plötsligt kände någon som drog i rådjursbenet när vi var på väg hem. Vem kunde det vara? Det var väl aldrig Puh? Jo, visst var det Puh. Nu kan jag bära hem honom i benet. Han hänger sig fast i det som den värste terrier. Nu i höst har vi gått på spårkurs. Det är jag och några jägare med riktiga hundar det vill säga jakthundar. Varken kursledaren eller de andra deltagarna hade så mycket till övers för Puh i början. Sist ville en av dem inte ens fika med oss på slutet. Puh hade klarat sitt spår jättebra och hans tax hade bara velat. Taxen hade försökt hitta och hittat färskvilt som han gick av på hela tiden. Han började till och med driva. Puh fick hans bulle av kursledaren. Den hade ju varit torr till nästa gång. Vi har hunnit starta på två prov. Han är godkänd i anlagsklass och har ett andrapris i öppenklass. Skotten klarar han galant. Jag behöver väl inte tala om att de andra på kursen inte har startat alls. Det är ju tur för dem att det finns hårfärgningsmedel!

Vad vill jag nu säga med det här? Jo ge aldrig upp. Inte ens med en Lundehund. De fixar allt (åtminstone det mesta). Man måste bara orka kämpa på och fundera ut andra sätt att få dem att fatta vad det går ut på. Mina planer för våren är att träna lydnad och att fortsätta med spårproven. Det skulle sitta fint med en champion i huset igen. Lydnadsträningen kommer säkert att vara en stor utmaning men det är inget som skrämmer mig. Det finns fortfarande hårfärgningsmedel på hyllorna på ICA. Jag har kollat.

Tack till Laila och Trygve på kennel Skreppeng för att jag fick köpa Puh. Han har lärt mig massor.

Eva Pretlkelis

Ordermottagning

Bli Återförsäljare

Intresserad av att bli Återförsäljare? Här kan du sända ett meddelande till oss.


Namn*

E-post*

Telefon

Meddelande

Skriv in följande i fältet :captcha

* Obligatoriskt

Sportsman´s Pride Filmsnutt